Gissningslek

Idag är det precis 20 dagar kvar tills Knubbis är beräknad att komma till världen (18 mars) och vi har avklarat 92,9% av graviditeten.

Jag inspirerades av Stephanie och tänkte att det vore fin om ni vill vara med i en gissningslek. Det ni ska gissa är när ni tror att Knubbis föds, vikt, längd och även kön om ni vill. Så kan jag samla ihop era gissningar och publicera en lista så ser vi vem som kommer närmast. Jag kanske lyckas gräva fram något pris också i någon flyttkartong, annars kanske det bara räcker med äran? 

Knubbis på ultraljudet 13 oktober

Jag kan börja gissa. Jag tror att Knubbis är en flicka som föds den 16 mars, är 51 cm lång och väger 3250 gram. Vad tror ni?

Vårfint i garderoben

Nu börjar det närma sig vår och eftersom jag sålde bort 23 klänningar förra veckan tycker jag att jag förtjänar något enstaka nytt plagg i garderoben.

Lagom till våren kommer ju dessutom min gigantiska kula ha försvunnit någorlunda så jag kan ha några av mina fina klänningar på mig igen. Jag kan knappt vänta till den dag då jag kan packa upp mina underbara vintageklänningar och återigen kunna dra upp dragkedjan. Då ska jag frossa i färgglada mönster och färger som gör en lycklig. Och kanske unnar jag mig någon ny klänning också.

Här är några vackra godbitar från Modcloth som jag i varje fall inte skulle tacka nej till.

Små, små skor

Min pappa kom ner hit förra helgen för att hälsa på och hjälpa till med renoveringar i nya bostaden. Med sig hade han en påse med smått och gott som han och mamma samlat ihop från min och syskonens barndom.
Det fanns även lite presenter som min mamma gjort till Knubbis. Bland annat dessa delikata converseinspirerade små skor som mamma virkat. Ett par blågröna och ett par beige har hon gjort och jag älskar dem. Tänk vad härligt när de snart kommer pryda fötterna på en livs levande unge!

Nu och då

Det är roligt att gå tillbaka i tiden tycker jag. Läsa sådant man skrivit tidigare och se bilder från hur livet såg ut då. 

Jag undrar vad jag skulle ha sagt för ett år sedan om någon talat om för mig att om precis ett år så kommer du ha förlorat din farfar, sagt upp dig från ditt jobb, skaffat ett nytt jobb, blivit gravid, gift dig, blivit sjukskriven i 7 månader, skaffat radhus, flyttat till en ny stad och vara bara dagar ifrån att föda ditt första barn. Jag hade nog skrattat bara tror jag, för tänk att man tror inte att så mycket kan hända på ett år, men verkligheten är att vad som helst faktiskt kan hända. Det är lite magiskt. 

Precis idag ser jag ut så här

Magen är 37 veckor gammal

För precis ett år sedan såg jag ut så här

Det är tur att jag aldrig sydde in den här klänningen, för nu kommer den passa ypperligt när Knubbis är född.

En liten påminnelse

Idag går mina traderaauktioner ut. Om ni vill kika på alla klänningar går ni in här. 

Det här är några av klänningarna jag säljer. 

Att samla kraft

Det märks tydligt på Ginny att hon känner på sig att någonting är på gång att hända. Hon förföljer mig överallt och kryper ihop så nära hon bara kan när vi vilar. Hennes favoritplats är i mitt knä, helst omslingrad runt magen. Mina fogar har gjort mindre ont efter att Knubbis vände sig med huvudet nedåt och nu passar jag på att sitta i skräddarsits så ofta jag kan eftersom det är skönt för ryggen. Det passar Ginny ypperligt, hon får precis plats i mellanrummet mellan låren och vaderna då, som ni kan se på bilden.
Jag undrar om hon kan höra bebisen där inne i magen när hon ligger med huvudet tätt intill?

Det blir glest med blogginlägg nu i en vecka framåt. Vi flyttar i veckan som kommer och har fullt upp med renovering och packning av kartonger. Jag ska försöka göra några tidsinställda inlägg till er så ni har något att kika på. Men just nu känner jag mest för att vila och samla kraft.

I veckan har det varit full aktivitet på Knubbis och jag har sovit minimalt. Jag har konstanta sammandragningar och förvärkar som gör riktigt ont. Jag har dessutom haft en konstig värk i ländryggen sedan i måndags som inte går över och känner ofta ett starkt tryck nedåt. Vi börjar fundera på om Knubbis verkligen kommer stanna i magen tiden ut eller om h*n vill komma ut till oss tidigare, det är trots allt bara 29 dagar kvar till beräknad förlossning idag.

Om graviditeten

Hur gamla är ni, du och din kille?


Jag är 23 och han är 27.

Hur fick du beskedet att du var gravid?

Jag hade väldigt starka misstankar och symtom en vecka innan min mens skulle komma så jag tog ett graviditetstest som var negativt. Dagen efter att min mens skulle ha kommit tog jag ett nytt som var positivt. Sedan tog jag ett till för att vara på säkra sidan. 

Vilken vecka var du i då?

Vecka 5.

Hur reagerade du när gravtestet var positivt? 

Jag blev chockad fast både jag och Tobias redan varit säkra på att det skulle bli positivt. Sedan blev jag överlycklig. 

Hur berättade du för din pojkvän att du var gravid?

Tobias var på jobbet så jag ringde honom och sa "vi måste prata". Jag var fortfarande i chocktillstånd så jag skrämde honom nog rejält eftersom jag lät så konstig på rösten. Sedan kom han hem väldigt snabbt och jag visade honom testet och sa att jag var gravid. 

Var det planerat?


Ja.

Hur lång tid tog det för dig att bli gravid?


Det gick fort.  

Var du orolig för missfall?


Ja, väldigt orolig. Jag har tyvärr haft flera tidigare missfall och visste att vi skulle bli tvungna att ta kontakt med läkare om även denna graviditet slutade i ett. Så det tog lång tid innan jag kunde slappna av och njuta av graviditeten. 

Vem i er närhet fick veta nyheten först?

Mina föräldrar.

Hur gick ni ut med det officiellt?


Vi berättade för våra föräldrar först, väldigt tidigt i graviditeten. Och även för några vänner tidigt eftersom min möhippa hölls innan vi gått ut med nyheten offentligt. Efter vecka 13 berättade vi för folk vart efter att vi träffade dem.

Hur reagerade din familj och dina vänner när du berättade att du var gravid?


Alla blev väldigt glada.

Känner du dig redo att bli mamma?


Ja det gör jag. Jag har varit redo väldigt länge.

Hur känns det att ha en bebis i magen?

Overkligt och fantastiskt på samma gång. Jag blir lycklig varje gång Knubbis rör på sig, vilket h*n gör i princip hela tiden. Första gången jag kände sparkar var det en svindlande känsla att tänka att någon liten människa lever inuti min mage. En liten människa som är en del av både mig och Tobias. 

Hur mycket har du gått upp i vikt under graviditeten?

18 kg, mindre än vad jag trodde när jag blev sjukskriven. 

Cravings?

Apelsiner, satsumas, sura äpplen, Gott & blandat godispåsar. 

Gravidkrämpor?

Förutom det vanliga (illamående, ömma bröst osv) så fick jag diagnosen svår foglossning & ischias i vecka 9 och blev sjukskriven för att jag inte kunde röra mig. 

Har ni planerat några namn?

Ja, vi har två stycken. Men det visar sig när Knubbis är född om namnen passar eller ej. 

Hade ni lätt för att komma överens om namnen?


Någorlunda. Vi var överrens om vilka namn vi inte ville ha och kom ganska snabbt överrens om ett flertal flicknamn. Pojknamnen var svårare men vi har inte varit oense om något namn. 

Vad tror ni att det blir, en flicka eller en pojke?


Vi tror båda att det blir en flicka och har gjort det hela graviditeten. Men bara det blir en bebis är vi lyckliga. 

Hur länge ska du vara mammaledig?


Fram till januari då jag förhoppningsvis börjar studera. 

Ska ni dela på föräldraledigheten?


Ja, det ska vi. Vi kommer att vara hemma tillsammans hela första månaden och lite under sommaren. Sedan blir Tobias pappaledig i januari. 

Hur kom ni på att kalla bebisen för Knubbis?

Redan i vecka 12 blev jag tvungen att använda gravidbyxor på jobbet eftersom min mage växte så fort, då sade vi mest tjockisen om bebisen. Vi trodde det var tvillingar (jag har "tvillinggenen" i släkten") ända fram till ultraljudet men när det visade sig att det bara var en bebis fick h*n namnet Knubbis. Det kändes passande. 

När är bebisen beräknad att komma?

18 mars 2012.

Tradera

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och lagt ut lite annonser på tradera med klänningar jag väldigt sällan använder (eller aldrig har använt) och som jag tycker förtjänar nya ägare. Lite nytt men mest vintage. Alla mina annonser hittar ni här.

Här är några av de klänningar jag säljer. 

Kroppen och ringarna

Jag har inte brytt mig särskilt mycket om hur min kropp har förändrats under graviditeten. Att magen växt har bara varit fantastiskt och övriga kroppen skulle hänga med i växtspurten blev väldigt svårt att undvika när jag blev sjukskriven i slutet av augusti. Att inte kunna röra på sig alls och samtidigt vara konstant hungrig leder ju garanterat till några extrakilon. Så jag har tagit min viktuppgång med ro och tänkt att det är värt det.
Det är sorgligt att höra andra gravida klaga på att de är så tjocka tycker jag. Tjockheten beror ju på att ett litet barn växer inuti, hur kan det inte vara annat än vackert? Jag känner mig fortfarande vacker, fast jag väger betydligt mer än jag gjorde innan jag blev gravid. Vikt är bara en siffra som går att förändra och ens självkänsla kommer inte bli bättre bara för att kroppen blir smalare, det handlar ju om hur man känner på insidan och det rår inte utsidan på. Jag önskar att andra gravida kunde se det så och njuta av sin graviditet istället för att ha dålig självkänsla och vara ledsna över den växande kroppen.

Fingrarna däremot. De har inte ökat i storlek bara pågrund av viktuppgång utan även för att jag samlat på mig mycket vätska, särskilt de senaste veckorna. Mina ringar har klämt, skavt och irriterat ett bra tag nu men jag har inte velat ta av mig dem eftersom de betyder så mycket för mig. Tobias sade dock i helgen att risken ju finns att de klipper upp ringarna på förlossningen om någonting skulle hända så jag måste opereras och inte får av mig ringarna. Så igår tog jag av dem. Det känns himla tomt på mitt ringfinger och det syns precis vart de har suttit.
Nu hänger de istället på min halskedja tillsammans med en hjärtberlock jag fick av mina föräldrar för många år sedan. Det är ganska fint att ha dem där, då bär jag med mig dem hela tiden precis som om de skulle suttit på ringfingret. Så där får de stanna, tills barnet är fött och ingen hotar med att klippa sönder dem. Sedan ska de på  fingret igen.

Kolakakor

De här kakorna är busenkla att göra men farligt goda så det gäller att inte vara hungrig när man bakar för då äter man upp hela plåten själv (eller degen i mitt fall). Jag gör alltid minst två satser eftersom de är så himla goda.

Kolakakor

Ingredienser:

100 gram rumsvarmt smör

1 dl socker

1 msk sirap

2,5 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

1 msk vaniljsocker

Gör så här:

Blanda smör och socker till en smet. Tillsätt mjöl, bakpulver och vaniljsocker och arbeta snabbt ihop till en smulig massa. Häll i sirap och forma till en smidig deg. 

Ställ in degen i kylen i cirka 15 minuter så blir den lättare att arbeta med.

Sätt ugnen på 175 grader.

Ta fram degen och dela i 3 delar. Rulla ut varje del till en fingertjock längd, lika lång som plåten. Lägg på bakplåtspapper och platta till dem något. 

Grädda mitt i ugnen i cirka 10-12 minuter. 

Skär längderna i bitar direkt medan de är varma och låt dem sedan svalna på plåten. 

Ät och njut. 

Kulan

 Tänk vad glad jag är. Att min finaste vintageklänning fortfarande passar. Det var ju tur att jag hittade den och köpte den fast den var på tok för stor, då för något år sedan. Och vilken tur att jag inte sydde in den som jag var på väg att göra i våras. För nu passar den ju, och det hade den inte gjort om jag sytt in den.

Det är så mycket mönster i klänningen att kulan inte får lika mycket uppmärksamhet. Så om jag inte håller i magen någonting så kan jag nästan dölja kulan i klänningen. Fast bara nästan.

 Å andra sidan så har jag inget som helst behov av att dölja den. Kulan är min allra bästa accessoar och jag funderar allvarligt på hur jag såg ut utan den.

I dagsläget är den 35 veckor gammal och om beräkningarna håller kommer alltså en liten Knubbis ut till oss om bara 5 veckor.
Då får jag hålla mitt barn i mina armar. Stryka med fingrarna över ett litet ansikte. Istället för att peta den lille på rumpan och ryggen när den far runt där inne, i magen.

Jakten på den rätta färgen del 2

Färgkartorna var en besvikelse. Men som tur är så har jag ju i flera månaders tid samlat inspirationsbilder till Knubbis rum i en mapp på datorn. På en av bilderna var väggarna målade i precis den nyans jag tänkt mig och jag antecknade därför namnet på färgen innan vi for till färgbutiken. Det var en färg från en gammal karta så de fick blanda ihop den i en burk direkt som vi fick med oss hem för att provmåla med. Det var lite spännande eftersom vi inte alls visste om resultatet skulle bli likadant som på bilderna jag sett. 

 Eftersom vi inte flyttat in i radhuset ännu och alltså inte kunde provmåla färgen direkt på en vägg i rummet fick vi måla på ett papper istället. Så här såg resultatet ut efter två omgångar färg. Precis som jag tänkt mig! Nu vet ni ju såklart att det inte ser likadant ut på bild som i verkligheten men färgen kan bäst beskrivas som ljust turkost med inslag av mintgrönt. Pastelligt, ljust och fint precis som vi vill ha det.
Ungefär som färgen här på bloggen, fast något ljusare.

Ett projekt

Som jag nämnt tidigare så har jag precis lärt mig att sticka. De senaste dagarna har jag varit intensivt försjunken i ett klädprojekt till Knubbis. Precis som beskrivningen blir det såklart inte eftersom jag är helt nybörjare och det är inte riktigt färdigt ännu men jag tror det blir himla bra ändå.
Färgen på garnet är ljust mintgrönt.

Någon som vågar sig på en gissning vad det skall bli?

Jakten på den rätta färgen del 1

Vi har funderat mycket över vilken färg vi skall måla Knubbis rum i.
Jag hade redan från början en klar vision över vad jag ville ha och Tobias hade lyckligtvis inga invändningar. Vi tänkte oss en blandning mellan turkost och mintgrönt, någonting ljust och pastelligt som man blir lycklig av.

Så för ett tag sedan for vi iväg till färgbutiken för att titta på några olika nyanser och köpa provburkar. Vi tog några färgkartor med oss hem men kom genast överrens om att inte någon av dem kändes helt rätt. De var antingen för ljusa, för mörka, för gröna eller för blå. Det är lite knepigt, det där med färg.