Röster som aldrig får tystna

Idag är det ett år sedan jag publicerade inlägget: "Om att börja leva igen, ocensurerat". Ni som har följt bloggen ett tag kanske minns det?

Det var nämligen i det inlägget, den dagen, som jag bestämde mig för att öppet berätta om de sexuella övergrepp jag utsattes för under min barndom. Om min resa från att inte kunna lita på någon, inte kunna förmå mig att riktigt älska någon till att inte skämmas mer. Att börja leva, inte bara andas.
Det var svårt, jobbigt och gick emot allt som jag intalat mig när jag växte upp. Alla de grundstommar jag baserat mitt liv på men som jag så länge försökt rasera och ersätta med nya, sunda och fina.

Det är ett så viktigt ämne. Det är så viktigt att sådana ämnen inte göms undan. Att rösterna från de som blivit utsatta inte är tysta. Det kan aldrig bli vårat fel när någonting sådant händer. Med lite logik kan de flesta förstå det.

Men ändå kommer merparten av oss att leva hela vårt liv med en röst i bakhuvudet som vi ständigt försöker hålla i schack. En röst som ständigt kämpar för att påminna och övertala oss om att vi är smutsiga, äckliga. Att det är vårat fel. Fast vi alla vet att så inte är fallet. Fast vi kanske är starkare nu, lyckliga.
Vad skulle hända om ingen någonsin talade om det här? Om alla som blivit utsatta för övergrepp, våldtagna, misshandlade teg om sina upplevelser?
Då skulle den där rösten inte bara finnas i bakhuvudet. Den skulle ta över hela ens väsen. Den skulle bli jag, vi. Ensamheten skulle ta över allt.

Rösten skrek i mitt huvud varje dag i flera år från det att jag var 8 år. Den gjorde mig till en person som inte var jag. Jag vill aldrig höra den mer. Jag vill aldrig att någon annan skall behöva höra den. Jag vill att det skall bli en självklarhet att våga anmäla sådana händelser. Att det skall bli en självklarhet att det alltid är förövarens fel, dennes skuld.

Vi måste börja resan med att våga berätta. För varandra, för polisen, för allmänheten.
Det är inte lätt. Det gör ont. Men det gör skillnad.
Jag hade en återkommande tanke under hela min uppväxt och det var "jag kommer aldrig, aldrig bli fri dig". Men jag är fri honom nu. Jag låter inte honom styra mitt liv längre. Det är mitt liv som jag har rätt att göra vad jag vill med. Han må ha förstört en stor del av det, berövat mig på min barndom, lämnat sår som aldrig helt kommer läka. Men han kan inte styra mig längre. Jag kan välja att leva. Jag kan välja att göra vad jag vill. Jag väljer att vara lycklig.

Och förhoppningsvis kan min röst, din röst få någon annan att känna att hen inte är ensam. Att känna att det aldrig kommer bli mitt fel.

Tillsammans är vi starka.

Ni hittar det ursprungliga inlägget här.