Det är stigen som leder till framtiden

Det är på den lilla slingrande vägen i skogen. Ned för trapporna. Kullerstensklädda. Söndertrasade. Vid vattentornet.
Du håller mig i handen. Som alltid.
Det tar inte många sekunder för tankarna att komma och gå. Min fot hinner knappt flytta sig från ett trappsteg till ett annat. Sedan är de förbi. Tankarna.
Det slår mig, medan jag lyfter foten. Jag tittar på dig. Tänker.
Det är bara de fina dagarna kvar nu. De bästa dagarna ur livet.

Snart blir du min make. En sommardag i augusti. Mina ögon tåras när jag föreställer mig det. Hur jag ser dig. I slutet på altargången. Du ler ditt vackraste leende och jag måste anstränga mig för att gå i jämnt tempo och inte springa. In i din famn. När du skall bli min för alltid.
Sedan får vi smått. Någon gång om vi har lyckan med oss. Kanske ser vi min lilla näsa och dina blå ögon. Dina mörkbruna lockar. I det lilla änglaansiktet.
Vi får fler barn. Ett eller två till.
Huset köpet vi när vi har råd. Det var viktigt för mig att det var rött med vita knutar. När vi började jakten. Men när vi köper det spelar färgen ingen roll längre. Bara vi får ett hus, en rymlig plats att leva med vår familj på. Skapa egna minnen, sätta vår egen prägel på väggarna. Plantera på tomten.
Om fyrtio år sitter vi i sommarstugan i skogen. Utanför malung. Pensionärer båda två. Vi löser korsord tillsammans. Även fast du inte tycker om det. Och jag har lärt mig hugga ved. Hugger mig inte i benet längre. Det är rofyllt där ute. Som alltid.

Jag sätter ned foten på nästa trappsteg. Du tittar tillbaka mot mig. Ler.
"Vilka gamla trappsteg" säger jag. Du håller med. Vi skrattar åt Ginny.
Kanske, tänker jag. Kanske blir livet inte alls som jag tänker. Inte alls som planerat.
Men det spelar ingen roll.
Det är med dig jag skall spendera resten av livet. Alla dagar. Vackra som fula, lyckliga som sorgsna. Och jag tror att det bara är de fina dagarna kvar nu. De finaste dagarna ur livet. Dagarna vid din sida.