Ord är det finaste jag vet.
Och när jag var ungefär tretton år gammal upptäckte jag hur mycket jag älskade dikter av bland annat Gustaf Fröding och Nils Ferlin.
Anledningen till att jag nämner det är för att jag för ett tag sedan gjorde jag ett av mina bästa fynd på loppis. Jag hittade nämligen "Svenska litteraturens pärlor - Gustaf Frödings samlade dikter" i originalutgåva från 1928. Både volym I och II för sammanlagt en guldpeng.
Ni må tro att jag kände mig lycklig, och ännu bättre blev det när jag full av minnen bläddrade igenom böckerna och fick syn på en av mina favoritdikter "Min stjärnas sånger" som betydde mycket för mig under tonåren.

Min stjärna var ändå väl något värd,
trots fläck och försvagat ljus,
en än milt lysande vänlig härd
för mig och mitt fattiga hus.
Det lyste av mitt om allt där var,
det var gott, fastän ej likt ditt,
din brännande stråles eld bortskar
allt ljus, som var medfött mitt.
Så brinn och förbränn i mitt fattiga hus,
din låga den hatar jag,
till sot den bränner min stjärnas ljus
rättfärdighetsfullt enligt lag.
Så bränn då och tro att du bor i mig,
du bor i min utrymda sal,
ditt "brinn och tala" är "slockna och tig",
du lyser ett utbränt skal.
- Vers III, Min stjärnas sånger av Gustaf Fröding

...
Men kom som en bortbytt till dig och er,
där främmande ögon stirra,
jag vill icke vara i ditt land mer,
i fjärran rymd vill jag irra.
Där vill jag slockna i ensamhet
lång bort från din hatande flamma,
som bränner med kärlek tills ingen vet,
om ej kärlek och hat är detsamma.
- Utdrag ur vers IV, Min stjärnas sånger av Gustaf Fröding