Kolakakor

De här kakorna är busenkla att göra men farligt goda så det gäller att inte vara hungrig när man bakar för då äter man upp hela plåten själv (eller degen i mitt fall). Jag gör alltid minst två satser eftersom de är så himla goda.

Kolakakor

Ingredienser:

100 gram rumsvarmt smör

1 dl socker

1 msk sirap

2,5 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

1 msk vaniljsocker

Gör så här:

Blanda smör och socker till en smet. Tillsätt mjöl, bakpulver och vaniljsocker och arbeta snabbt ihop till en smulig massa. Häll i sirap och forma till en smidig deg. 

Ställ in degen i kylen i cirka 15 minuter så blir den lättare att arbeta med.

Sätt ugnen på 175 grader.

Ta fram degen och dela i 3 delar. Rulla ut varje del till en fingertjock längd, lika lång som plåten. Lägg på bakplåtspapper och platta till dem något. 

Grädda mitt i ugnen i cirka 10-12 minuter. 

Skär längderna i bitar direkt medan de är varma och låt dem sedan svalna på plåten. 

Ät och njut. 

Kulan

 Tänk vad glad jag är. Att min finaste vintageklänning fortfarande passar. Det var ju tur att jag hittade den och köpte den fast den var på tok för stor, då för något år sedan. Och vilken tur att jag inte sydde in den som jag var på väg att göra i våras. För nu passar den ju, och det hade den inte gjort om jag sytt in den.

Det är så mycket mönster i klänningen att kulan inte får lika mycket uppmärksamhet. Så om jag inte håller i magen någonting så kan jag nästan dölja kulan i klänningen. Fast bara nästan.

 Å andra sidan så har jag inget som helst behov av att dölja den. Kulan är min allra bästa accessoar och jag funderar allvarligt på hur jag såg ut utan den.

I dagsläget är den 35 veckor gammal och om beräkningarna håller kommer alltså en liten Knubbis ut till oss om bara 5 veckor.
Då får jag hålla mitt barn i mina armar. Stryka med fingrarna över ett litet ansikte. Istället för att peta den lille på rumpan och ryggen när den far runt där inne, i magen.

Jakten på den rätta färgen del 2

Färgkartorna var en besvikelse. Men som tur är så har jag ju i flera månaders tid samlat inspirationsbilder till Knubbis rum i en mapp på datorn. På en av bilderna var väggarna målade i precis den nyans jag tänkt mig och jag antecknade därför namnet på färgen innan vi for till färgbutiken. Det var en färg från en gammal karta så de fick blanda ihop den i en burk direkt som vi fick med oss hem för att provmåla med. Det var lite spännande eftersom vi inte alls visste om resultatet skulle bli likadant som på bilderna jag sett. 

 Eftersom vi inte flyttat in i radhuset ännu och alltså inte kunde provmåla färgen direkt på en vägg i rummet fick vi måla på ett papper istället. Så här såg resultatet ut efter två omgångar färg. Precis som jag tänkt mig! Nu vet ni ju såklart att det inte ser likadant ut på bild som i verkligheten men färgen kan bäst beskrivas som ljust turkost med inslag av mintgrönt. Pastelligt, ljust och fint precis som vi vill ha det.
Ungefär som färgen här på bloggen, fast något ljusare. 

Ett projekt

Som jag nämnt tidigare så har jag precis lärt mig att sticka. De senaste dagarna har jag varit intensivt försjunken i ett klädprojekt till Knubbis. Precis som beskrivningen blir det såklart inte eftersom jag är helt nybörjare och det är inte riktigt färdigt ännu men jag tror det blir himla bra ändå.
Färgen på garnet är ljust mintgrönt.

Någon som vågar sig på en gissning vad det skall bli?

Jakten på den rätta färgen del 1

Vi har funderat mycket över vilken färg vi skall måla Knubbis rum i.
Jag hade redan från början en klar vision över vad jag ville ha och Tobias hade lyckligtvis inga invändningar. Vi tänkte oss en blandning mellan turkost och mintgrönt, någonting ljust och pastelligt som man blir lycklig av.

Så för ett tag sedan for vi iväg till färgbutiken för att titta på några olika nyanser och köpa provburkar. Vi tog några färgkartor med oss hem men kom genast överrens om att inte någon av dem kändes helt rätt. De var antingen för ljusa, för mörka, för gröna eller för blå. Det är lite knepigt, det där med färg.

Min brudklänning

Ni har ju haft lite frågor om min brudklänning så nu får den ett alldeles eget inlägg. Det förtjänar den. 

Jag hade en vision av hur min brudklänning skulle se ut när jag begav mig ut på jakt efter den men klänningen jag tillslut köpte skilde sig på många plan från min första tanke. Och det är jag glad för.

Min brudklänning är tillverkad på 50-talet, använd av en brud tidigare och består av en underklänning i satin och därpå har kjoldelen ett lager tyll. Ytterst består merparten av klänningen av ett vackert lager med Chantillyspets som är blommönstrad. Framdelen av kjolen är dock lite speciell med flera lager av spets och tyll varvat med varandra. Kjoldelen har en otrolig volym.

Livet är tajt, hjärtformat och urringningen dekorerad med stålpärlor och genomskinliga paljetter. Ärmarna är korta och består helt av spets. Klänningen stängs med en robust ståldragkedja i ryggen. 

Jag ville från början ha en knälång, enkel klänning i typisk 50-talsmodell med markerad midja och vid kjol. Tyget tänkte jag mig skulle vara satin eller något enkelt. 

Jag hittade inte särskilt många vintageklänningar som passade in på beskrivningen och började då leta även i bröllopsbutiker efter nya klänningar. Redan nu började jag ha ett mer öppet sinne när det gällde brudklänningen, jag tänkte att det kanske inte alls skulle vara en knälång modell utan att jag helt enkelt skulle prova alla klänningar som såg ut att passa min stil och sedan köpa den som kändes bäst.

Men inte heller någon av de nya klänningarna jag stötte på kändes rätt. De var helt enkelt inte jag.

Jag började fundera på om jag skulle låta sy upp en klänning efter min första vision men ju mer jag tänkte på det desto mer avlägsen kändes tanken.
Från början hade jag ju tänkt köpa en vintageklänning så därför bestämde jag mig för att ge vintagebutiker, Etsy, Ebay och Tradera fler chanser.

Det finns så ofantligt mycket vackra vintageklänningar från olika årtionden där ute och jag sparade ner bild efter bild i min inspirationsmapp. Jag hade svårt att sova på nätterna för att jag tänkte så mycket på de fantastiska klänningar jag sett och om någon av dem faktiskt kunde vara min.

En kväll satte jag mig som vanligt framför datorn och började leta på Etsy. Jag använde alla sökord jag kunde komma på och plöjde igenom sida efter sida med bilder på brudklänningar.
Utan att överdriva kan jag säga att det helt plötsligt kändes som att världen stannade. Det är möjligt att jag kan ha gett ifrån mig ett förtjust skrik när jag såg den. Jag vet i varje fall att det liksom klickade i hjärtat. Som att lägga sista pusselbiten på plats i ett pussel man byggt på i flera månader.
Där var den, min klänning.

Jag var lite chockerad över att jag blev kär i en sådan detaljrik och traditionell klänning, men jag kunde inte göra någonting åt det. Jag älskade allt med den och efter en veckas intensivt mailande med säljaren som bodde i USA slog jag till. Då hade vi gång på gång kontrollmätt allt som gick att mäta på både mig och klänningen, jag hade sett bilder på den i alla vinklar och vrår och diskuterat saken med Tobias (han fick dock inte se den ens på bild) många gånger.
När jag fick hem klänningen kände jag ren och skär lycka.

Att köpa en vintageklänning till den viktigaste dagen i livet kändes helt rätt. Det är lite knepigt att köpa över internet eftersom man inte har möjlighet att prova klänningen innan man köper. Men genom att noga kontrollmäta och tänka på att brudklänningar är mycket stummare i tyget än vanliga bomullsklänningar och därför inte kan töja sig så blir det lättare. Be att få bilder på klänningen från alla håll, ställ så många frågor du vill, försäkra dig om att alla mått stämmer och slå sedan till! Skulle din brudklänning sedan visa sig vara lite för stor eller för liten så är inte det hela världen. Det kostar inte särskilt mycket att få klänningen insydd på de ställen där den är för stor och de flesta vintageklänningar har lite sömnsmån så det går att lägga ut dem ett par cm om det skulle krisa. 

Jag rekommenderar alla att köpa en vintageklänning. De är mycket vackrare, unika och har en helt annan kvalitet än de flesta nutida brudklänningar. Det är en investering man inte kommer ångra. 

Veckans mage

Igår gick vi in i vecka 34 och jag såg ut så här i en spetsklänning från HM som en gång i tiden hängde löst på kroppen och som nu blivit mer som en kort tunika.
Knubbis växer som h*n ska och jag lägger kontinuerligt på mig några extra trivselkilon. Allt är väl och jag trivs.

Idag får vi äntligen börja på föräldrautbildning. Fyra träffar innan beräknad förlossning skall vi hinna med, så det gäller att bebisen stannar i magen i fyra veckor till sedan får han/hon gärna komma till oss vilken dag som helst.

Om er

Jag har märkt att ni blir fler och fler som kommer hit. 
Vissa av er känner jag ju till viss del men många lämnar inga avtryck eller har kanske ingen egen blogg. Jag funderar ofta på vilka ni är, både er som jag "känner" och ni okända. Det vore så trevligt om ni alla kunde ta er tid att berätta lite om er själva. Vilka är ni?


Det här är jag:
Namn: Angeliqa
Favoritfika: Citroncheesecake, snickerskaka och kolakakor
Växte upp i: Virsbo, en väldigt liten ort i Västmanland
Bor nu i: Västerås
Arbetar: Som undersköterska på Hjärtavdelningen, Västerås Centrallasarett
Intresserar mig av: Klänningar med vippig kjol och markerad midja, böcker med ord som fängslar tills boken är slut och gärna några dagar efter det, mönstrade ting, gamla plåtburkar, ord.
Ålder: 23
Utbildning (för det avslöjar ju oftare ens intressen än vad ett arbete gör): Samhäll-journalistik på gymnasiet, omvårdnad med inriktning akutsjukvård efter gymnasiet, planer på en socionomutbildning med start 2013.
Dialekt: En blandning mellan västmanländska (lite gnällig) och norrländska enligt andra. Olika från dag till dag enligt mig själv.
Blogg: sopnedkast.blogspot.com
Började blogga: 2005, på en annan blogg med ett helt annat syfte. Jag bloggade då för att bli av med alla ord och ångest. På den här bloggen sedan april 2009.
Tycker om "Sopnedkast" för att: Jag själv väljer vad jag delar med mig av och för att det här är mitt forum för glädje, det vackra i livet och gemenskap med andra som ofta gillar klänningar lika mycket som jag. 


Så, vem är du? Var så snäll att berätta. 

Listan hittade jag hos Om kläder som är vackra.

Rulla liten bulla

Jag har känt ett sugande behov av att baka de senaste veckorna.
Här om dagen slog jag till och gjorde dubbel sats kanelbullar. Jag försökte mig till och med på att göra den snyggare kringelvarianten men resultatet blev sådär. Mindre bildsköna men väldigt goda blev de. Jag brukar ösa på rejält med fyllning så de blir riktigt smaskiga.

Baksuget passar ypperligt nu eftersom det alltid är bra att ha en påse bullar eller muffins i frysen och jag betvivlar att jag kommer baka något på ett tag efter att Knubbis är född.

Återanvändning

Igår tvättade jag alla Knubbis kläder. I påsarna med babykläder finns både gammalt och nytt. Det gamla är roligast och trevligast att titta på. Där återfinns en hel drös med klänningar, sparkdräkter och mössor från mig och mina syskon. Jag sparade så mycket jag kände att jag kunde till Knubbis när jag gick igenom kassarna med gamla babykläder, resten förvarar jag tills mina andra syskon får barn och vill ha kläderna.

Jag tänkte att vi skulle titta på några godbitar jag hittade.

 En underbar sjömanskostym i vitt och rött med lucka bak i rumpan, otroligt välbevarad. Den tillhörde mig som bebis och om några månader kommer mitt eget barn få klä sig i den. 

 Den första julklänningen jag fick som bebis var förstås en röd historia med blomsterbård längs kjolkanten och sjömansknappar med ankare över livet. Nu är jag född i augusti och knubbis kommer i mars så till jul är klänningen förmodligen för liten för honom/henne men rött ät ju faktiskt fint året runt och inte bara på julen. 

 Ett gult stickat set med mössa, kofta och hängselbyxor hittade jag. Har förmodligen tillhört ett av mina yngre syskon och jag tror att det är min mormor som stickat. Perfekt nu till påsk.

 Bland alla ljuvliga klänningar jag hittade fanns denna skatt. Vit med blomsterbrodyr, spetskanter, krage, puffärmar och blomsterknappar bak i ryggen. Jag vet inte om den tillhörde mig eller min lillasyster men den är så vacker att jag nog kommer klä bebisen i den här så fort han/hon blivit född. 

Här är en av de första sparkdräkterna jag bar som nyfödd och den kommer passa Knubbis ypperligt.